Han kom in i mitt liv och totalt lyfte mig. Men "nackdelen" med detta blev att jag kände mig trygg och allt skit som jag burit på sedan Palle dog samt allt annat som jag inte hunnit arbete mig igenom innan dess började komma upp till ytan. Jag mådde sämre o sämre med visste inte riktigt vad jag skulle göra med alla känslorna som kom så jag gjorde det idiotiska och började trycka honom ifrån mig istället för att öppna käften och be om hjälp. Nu är det för sent, jag har mist honom och det va som om benen sparkades undan under mig. Jag älskar honom så jävla mycket men nu har jag fått han att hata mig istället.
Jag har fått förklarat för mig nu att Jag är utbränd som det så fint heter, inte konstigt alls när jag sitter här med bevisning i handen. Jag har inte haft en hjärna som fungerat på länge och mitt jobb tar knäcken av mig då det bara är skit man får för det otroliga jobb man gjort. Imorgon börjar min långa väg tillbaka, min mamma ska följa med mig till läkaren så jag inte sätter på mig min mask och bagatelliserar allt som vanligt.
Jag behöver hjälp och det är illa kvickt annars kanske det blir livet som försvinner nästa gång.
Jag förstår Jonathan att han inte orkade och även om jag försökte få prata med honom (gjorde nog allt bara värre) om saken så får han slippa finnas här för mig. Jag får lov att kämpa på själv för mig och barnen nu <3
Jag har honom att tacka för att jag kom hit där jag är idag och jag hade nog sprungit runt med masken många år till om inte han kommit in i mitt liv.
Jag kommer alltid sakna honom och det underbara vi hade, jag har aldrig förr känt som jag kände för honom men jag förstår honom. Man kan inte alltid orka. De sista 5 veckorna va pest. Sedan om all tid före detta va grymt verkar iaf inte spela någon roll nu <3

Livet utan dig