Det hade varit så mycket bättre om man alltid tänkte efter innan man kläcker ur sig något. Jag vet att jag kan va hemskt impulsiv och rak.
Men att man talar om livet och sedan skämtar bort allt ger inte så säkert intryck. Det är alltid bättre att lägga på locket och va tyst.
Men när känslan av att din mening med livet glider sakta iväg så känner man att ärlighet o va öppen väger tungt <3
"Tala är silver men tiga är Guld" finns Det ett ordspråk som lyder och med facit i hand skulle man behövt lyssna till det. Annars blir man bara ljupare sårad än vad man redan är <3

Jag är ledsen för att det inte blev så här men jag kan inget annat göra än att få situationen att bli så bra som möjligt <3
Lever på minnena av en svunnen tid brukar man ju höra :'(

Men det kommer igen, sakta men säkert. Jag är tillbaka och jag är inte så stark men jag är målmedveten och säker på Det jag gör <3

Jag förstår verkligen.
Jag känner nu att jag lär ta tag i mitt. Sedan att jag mister "The one" på vägen får väl vara så. Jag har mina barn och faktiskt många år kvar att leva trots att jag fyller 40 om en månad. Jag fick hjälp av honom att förstå att man va värd något och sedan att mitt psyke inte klarade av det är mitt egna fel. Jag försökte prata och förklara men Det hjälper inte. Det ligger för mycket i botten av detta.
Jag själv kanske borde tänka till en extra gång med, man är ju inte mer än människa och jag har gjort det jag kan jämt och kommer så fortsätta <3

Han kom in i mitt liv och totalt lyfte mig. Men "nackdelen" med detta blev att jag kände mig trygg och allt skit som jag burit på sedan Palle dog samt allt annat som jag inte hunnit arbete mig igenom innan dess började komma upp till ytan. Jag mådde sämre o sämre med visste inte riktigt vad jag skulle göra med alla känslorna som kom så jag gjorde det idiotiska och började trycka honom ifrån mig istället för att öppna käften och be om hjälp. Nu är det för sent, jag har mist honom och det va som om benen sparkades undan under mig. Jag älskar honom så jävla mycket men nu har jag fått han att hata mig istället.
Jag har fått förklarat för mig nu att Jag är utbränd som det så fint heter, inte konstigt alls när jag sitter här med bevisning i handen. Jag har inte haft en hjärna som fungerat på länge och mitt jobb tar knäcken av mig då det bara är skit man får för det otroliga jobb man gjort. Imorgon börjar min långa väg tillbaka, min mamma ska följa med mig till läkaren så jag inte sätter på mig min mask och bagatelliserar allt som vanligt.
Jag behöver hjälp och det är illa kvickt annars kanske det blir livet som försvinner nästa gång.
Jag förstår Jonathan att han inte orkade och även om jag försökte få prata med honom (gjorde nog allt bara värre) om saken så får han slippa finnas här för mig. Jag får lov att kämpa på själv för mig och barnen nu <3
Jag har honom att tacka för att jag kom hit där jag är idag och jag hade nog sprungit runt med masken många år till om inte han kommit in i mitt liv.
Jag kommer alltid sakna honom och det underbara vi hade, jag har aldrig förr känt som jag kände för honom men jag förstår honom. Man kan inte alltid orka. De sista 5 veckorna va pest. Sedan om all tid före detta va grymt verkar iaf inte spela någon roll nu <3

Livet utan dig

Jag har kämpat, jag har ordnat upp det mesta nu runt omkring oss så att barnen mår bra. Det har inte varit lätt, när Palle dog va Det miljoner måsten som va påbörjat men inte ens i närheten av klart samt så åkte stortjejerna i botten Och färden upp därifrån va en kamp.
Jag la mina egna tankar och känslor på is, Jag vet med mig att jag har mycket uppbyggt inombords som jag måste jobba med.
Jag har träffat en kille nu som har fått mig att bli den jag va innan jag förstördes av idioten jag levde mina första vuxenår med. Han har fått mig att inse att man faktiskt kan bli älskad för den man är. Jag har börjat tänka på mig själv nu och även om vägen är lång för mig så ser jag verkligen en ljusning i tunneln.
Men så blir det så att något händer som får mig att inse att jag måste vänta, jag måste va stark för hans skull nu. Jag vet ju att om jag släpper så rasar jag ordentligt i botten. Gör jag det nu är riskerna stor att jag får kämpa mig igenom detta ensam med mina barn och då slängde jag locket på igen.
Är inte alls lätt livet, man skulle gärna vilja ha liiite pauser från alla tester och skit man har :'(

Känslan av otillräcklighet och ångest att det är du som gör saker värre :-(

Det va absolut inte alls något jag planerade bli. Jag bara föll pladask och jag har aldrig någonsin tidigare känt de starka känslor som jag känner för honom.
Kan kännas lite fel att säga med tanke att jag va gift 15 år med "Stora kärleken i mitt liv" men jag känner på ett helt annat sätt, nytt men ändå så otroligt igenkännande. Han kompletterar mig och lockar fram den bästa i mig. <3 Kan va så att han va den som limmade ihop mig helt efter färden jag hade med Edo och jag känner allt på rätt sätt nu <3