Jag har kämpat, jag har ordnat upp det mesta nu runt omkring oss så att barnen mår bra. Det har inte varit lätt, när Palle dog va Det miljoner måsten som va påbörjat men inte ens i närheten av klart samt så åkte stortjejerna i botten Och färden upp därifrån va en kamp.
Jag la mina egna tankar och känslor på is, Jag vet med mig att jag har mycket uppbyggt inombords som jag måste jobba med.
Jag har träffat en kille nu som har fått mig att bli den jag va innan jag förstördes av idioten jag levde mina första vuxenår med. Han har fått mig att inse att man faktiskt kan bli älskad för den man är. Jag har börjat tänka på mig själv nu och även om vägen är lång för mig så ser jag verkligen en ljusning i tunneln.
Men så blir det så att något händer som får mig att inse att jag måste vänta, jag måste va stark för hans skull nu. Jag vet ju att om jag släpper så rasar jag ordentligt i botten. Gör jag det nu är riskerna stor att jag får kämpa mig igenom detta ensam med mina barn och då slängde jag locket på igen.
Är inte alls lätt livet, man skulle gärna vilja ha liiite pauser från alla tester och skit man har :'(

Känslan av otillräcklighet och ångest att det är du som gör saker värre :-(

Det va absolut inte alls något jag planerade bli. Jag bara föll pladask och jag har aldrig någonsin tidigare känt de starka känslor som jag känner för honom.
Kan kännas lite fel att säga med tanke att jag va gift 15 år med "Stora kärleken i mitt liv" men jag känner på ett helt annat sätt, nytt men ändå så otroligt igenkännande. Han kompletterar mig och lockar fram den bästa i mig. <3 Kan va så att han va den som limmade ihop mig helt efter färden jag hade med Edo och jag känner allt på rätt sätt nu <3