Jag har lyckats med mycket sen jag blev ensam med barnen för mer än ett år sedan nu <3
Jag har lyckats avsluta många "projekt" men även startat och avslutat egna "projekt" och huset har börjat tagit form.
Det finns för första gången garderober och förvaringsmöjligheter efter att ha "bott" i byråer och kartonger.
Jag har ett helt nytt kök, lite saker som plattor och lister samt eljobb kvar bara.
Vi har verkligen en hall vi kommer in i (egentligen två tom, jag slipper skämmas över hur det såg ut och behöver inte ursäkta mig för röran längre :)
Det är bara så mycket som gjorts
Och nu har jag börjat ta tag i övervåningen som tyvärr har tagit tid, men med tanke på att jag förvarade mycket av Palles saker där...
Med tanke på hur mycket det va ute i bodarna och jag har äntligen möjlighet att flytta ut det dit ut så nu äntligen har jag börjat komma igång <3

Men likt förbannat så får jag så himla mycket kritik att jag inte har löst problemet med övervåningen, för barnen behöver ju sina egna rum....
Det är inte så att jag har löst massa annat i huset samt har varit ensam 4-barns mamma !!??
Jag förstår inte riktigt hur folk tänker, ser de inte det som jag har gjort.
Samtidigt som jag har mist min älskade man, bästa vän o pappa till mina barn :'(
Jag har ju inte direkt haft en lätt match med stortjejerns heller :/
Jag undrar egentligen varför inte folk bara kan se det som det är, att jag verkligen kämpar, löser problem som uppkommit pga av slarv, fått vänt ut och in på ALLT för att jag skulle kunna komma hit jag är idag!!??

Nu har jag fått spy ur mig lite så nu börjar jag med övervåningen och jag är riktigt taggad för det är bland det roligaste som finns att bygga och skapa och när det är till oss i familjen så betyder det ännu mera <3
Mina barn är mitt allt och innan sommaren så ska de få sina egna små krypin här upp ;)
Puss o kram på er

Drömmar, dess hemska drömmar som får mig att gråta i sömnen och vakna upp med gråten i halsen och kinderna blöt av tårar :'(

Att de fortfarande kommer är något som jag verkligen inte tycker är trevligt :/
Det va ju hösten -98 som jag rymde ifrån denna hemska terror, men detta terroriserar mig än idag i min sömn och det är otroligt jobbigt för mitt mående :/